År 2002 bildade mina grannar i huset där jag bor och jag en bostadsrättsförening och köpte våra lägenheter. I samband med att det hela blev klart upptäckte jag att ett flertal av mina grannar inte bara blivit ägare till sina lägenheter utan även ägare till nya bilar. Jag ville inte vara sämre, även jag köpte ett nytt fordon i form av en cykel. Det var en sprillans ny Crescent, en modell som heter Starren, vilken jag köpte i Fredriksdals Cykelaffär i Helsingborg.
 

 Efter att i många år cyklat runt på gamla dåliga mountainbikes, bland annat en som varit lockvara vid inköp av en tv, var det en underbar känsla att sätta sig på en riktig och välfungerande cykel. Tidigare hade mitt cyklande inskränkt sig till att cykla till jobb på mornarna och kanske någon tur för att hälsa på vänner och bekantar i stan. Med den nya cykeln blev turerna längre. Första sommaren blev det ett par turer runt i nordvästra Skåne (den vackra Kullabygden), på norra Själland och ner till Köpenhamn. Det blev även en tur vilken sträckte sig över två dygn och gick ner till Vordingborg och därifrån upp till Möns klint. Intresset för att cykla något längre turer väcktes denna sommar.

 Nästa sommar bar det så iväg till Paris tillsammans med en kollega. En underbar tur genom norra Tyskland, södra Holland och Belgien och västra Frankrike. Enda nackdelen under denna tur var att jag fick ont i ändan, nacken, händer och handleder. När jag kom hem var jag så svag i särskilt min vänstra hand att jag inte kunde knipa ihop en klädnypa. Under turen hem från Paris hade vi i Holland sett en del människor som cyklade på så kallade recumbents, på svenska liggcyklar, och eftersom det såg väldigt bekvämt ut började jag titta på möjligheten att köpa en sådan för att i framtiden komma från problemen med smärta och värk.

Min Crescent, Starren, vid biljettkassan hos Scandlines i Helsingborg inför cykelturen till Paris.

 Under hösten och vintern utforskade jag Internet efter information om recumbents och fastnade så småningom för en cykel från det tyska företaget HP-Velotechnik, en modell som heter Street Machine. Den enda återförsäljaren i Sverige visade sig vara en firma vid namn Jary i Växjö och efter att kontaktat ägaren Janne åkte jag upp för att för första gången prova en recumbent. Efter att ha trillat ett par gånger fick jag så småningom kläm på det hela och innan jag lämnade Växjö hade Janne och jag konfigurerat min nya cykel och jag hade skrivit på beställningen. Cirka fyra veckor senare åkte jag tillbaka till Växjö och hämtade min nya Street Machine och sedan följde en tid av intensivt cyklande vilket kulminerade i en tur till Prag under sommaren. Från och med den första turen, den 19/6 2004, fram till och med när detta skrivs, 1/5 2013, har jag cyklat mer än 26892 kilometer på min recumbent.

 Om jag är nöjd med min recumbent, min liggcykel, min Street Machine? Vist är jag det. När man väl lärt sig behärska cykeln, det är lite annorlunda än en traditionell cykel, finns det ingen bättre. Under turen till Prag kände jag ingen gång av de problem jag hade under turen till Paris. Jag använder fortfarande min Crescent för turer inom stan men när det gäller längre turer i framtiden kommer jag, när det inte är för branta stigningar, att ta min recumbent, min Street Machine, vilken jag döpt till Streiff efter Gustav II Adolfs häst.

Efter att ha tjänat mig väl i många år blev det 2013 dags att pensionera Starren, min Crescent. En anledning var bland annat att jag planerade att cykla över Alperna till Verona i Italien och jag behövde därför en ny normal och väl fungerande cykel för att ta mig upp över stigningarna. Tyvärr kom ett ljumskbråck emellan och istället blev det en tur längs Donau från Regensburg till Budapest. Planerna för en tur till Verona får därför vänta till ett annat år.